dundermannen

Klockan är halv fyra. Morsan och syrran sover, jag sitter vid datorn och lyssnar på musik (nytt ljudkort!), läser artiklar, kollar på film och käkar frukt. Känner mig lika pigg som för tolv timmar sedan, och känner mig vemodig inför det oundvikliga bytet tillbaka till monofasisk sömn. Skulle Uberman vara hållbart skulle jag fortsätta, utan tvekan.

Min syn på sömn har nog förändrats för alltid. Jag har lärt mig mycket om mig själv och mina begränsningar under lovet, och det skulle ärligt talat kännas extremt tråkigt att bara kasta bort allt och återgå till det normala. Kanske ska försöka konstuera ett sömnschema som bara passar mig och min skolgång, bara för att hålla mig sysselsatt. I stort sett alla följer den traditionella sömnmallen, det känns så meningslöst att följa den. Jag finner stort nöje i att bryta mot impregnerade normer, så detta skulle medföra stor själslig tillfredsställelse.

Jag är öppen för allt som låter mig vara uppe minst ett par timmar på natten. Då är allt tomt och tyst, och det är fullkomligt underbart att vara ute och utforska omgivningen. Mörker är underskattat.

Nu ska jag käka något.

Efter årsskiftet ska jag börja använda mina 22 vakentimmar till att plugga.

Har ännu inte anpassat mig helt, men det är inte längre några problem med att ta sig igenom de svåraste timmarna.
Är dessutom piggare på kvällarna har jag märkt, brukar känna mig normalpigg vid midnatt men nu är jag verkligen ALERT, vilket är uppfriskande.

Imorgon ska jag delta i mitt tredje sociala sammanträde under lovet, det första som innefattar fler än en person utöver mig själv. Det kanske är tur att morsan och syrran är hemma, att vara vaken dygnet runt kanske inte har haft någon överdrivet positiv effekt på min sociala förmåga. Pulka i johannelundstippen. Wooh!

Dröm, 27/12-2009, 22.00-22.20


Emil Sternegård och en viss herr A.L. har lite mer makt än övriga elever i gymnasiet, eftersom de av ett högre väsen tilldelats möjligheten att styra var sin lärare med hjälp av var sin Playstation 2-handkontroll hängande i var sitt snöre från var sin gul heliumballong. Emil och A.L. talar sällan öppen om detta, men bara genom den kortaste av ögonkontakt med varandra blir samförståndet dem emellan otvivelaktigt.

Emil vet inte riktigt vilket gymnasium han går i, eftersom det till utseendet (med spiraltrappan som främsta kännetecken) påminner allra mest om Blackebergs Gymnasium och till studenterna mest om Sverigefinska Skolan i Stockholm. Lärarkåren är av blandad karaktär; både CES och HÖH* kan dagligen ses ströva under samma tak i samma stund.

* Döljer helst namnen, de insatta vet ändå vilka som avses

Det som slår Emil som mest förundransvärt är lärarnas till synes likgiltiga inställning till dennes konstant medhavda ballong och handkontroll; kanske föreligger en allmän vetskap om objektens egentliga funktion och en respektfull avhållsamhet från att yttra denna (kanske av rädsla för att själv bli utvald till offer?)? Har han hela lärarkåren under ett järngrepp? Emil tycker sig kunna skönja mer än en välvillig hälsning vid bemötandet av deras blickar, en undergiven försäkran om att "vi har inget sett, vi vet inget, vi säger inget, bara du benådar våra själar". Kanske existerar denna spänning som en labil fredsbalans, kanske är det ren inbillning. I vilket fall som helst uttrycker inte lärarna några åsikter om Emils leksaker, vilket väcker misstankar hos honom.

Läraren som oupphörligt styrs av Emils svarta voodookonster heter Anne och är utvald av oklar anledning. Oräkneliga gånger har han försökt rationalisera sig till vad denna arma själ kan ha gjort för att förtjäna ett sådant oblitt öde, men har ännu inte funnit någon rimlig anledning. Ibland får man helt enkelt lita på de högre makternas omdöme - Emil är trots allt bara ett sändebud och kan inte förväntas få någon information överhuvudtaget.

Trots det finns information Emil ogärna går utan, nämligen vad Anne har förtjänat att utsättas för. Eftersom han inbillar sig att detta frihetsberövande har något ädelt ändamål känns det fel att han bara kan låta Anne irra omkring planlöst, då detta omöjligen kan fylla något syfte. Det finns emellertid inte mycket annat han kan göra, eftersom handkontrollen är rent ut sagt usel för sin uppgift:
De analoga styrspakarna har handkontrollen som riktningsreferens, vilket innebär att "framåt" för Anne är riktat olika beroende på hur handkontrollen är vriden. Det är svårt att styra Anne rätt när man har ryggen till och måste hålla i huvudet att vänster blir höger och vice versa. Det händer alltför ofta att Emil råkat styra Anne rakt in i en vägg, ett bord eller en annan lärare.
Dessutom tycker han att knapparna på kontrollen borde kunna användas för diverse kommandon, men att försöka tolka triangel, cirkel, kryss och fyrkant känns vansinnigt och Emil muttrar att den högre makten åtminstone borde ha försett honom med en bruksanvisning.

Ju mer Emil tänker på det, desto mer växer frustrationen. Vad i all världen är det för en manipulationsmanick han tilldelats egentligen? En gul heliumballong med en fritt hängande handkontroll till en andra generationens spelkonsol? Varför inte en elektrodhjälm med potentialen att helt överta offrets psyke? Eller åtminstone en möjlighet att få agera inre monolog för personen och uppmana denna till handlingar av olika slag.
MEN HUR VAR DET TÄNKT ATT HAN SKULLE STYRA EN LÄRARE MED HJÄLP AV EN BALLONG OCH TVÅ ANALOGA STYRSPAKAR?

Just när Emil är som djupast insjunken i sina tankar råkar han släppa handkontrollen, som börjar sväva iväg från spiraltrappan med heliumballongen. Han grips av gränslös fasa, lutar sig så långt han kan över trappräcket och försöker desperat nå eländet, men misslyckas. Ballongen färdas uppåt, och Emil spurtar kvickt upp en våning. Snöret som handkontrollen hänger i gungar rytmiskt fram och tillbaka, och Emil försöker tajma rätt för att nå det i rätt ögonblick.
Det är nu eller aldrig, tänker han. Om ballongen flyger iväg försvinner även respekten som innehavandet av en manipulator för med sig. Om ballongen flyger iväg kan lärarna göra vad de vill med honom. De har inte längre något att vara rädda för.

Emil sträcker sig till sitt allra yttersta och får precis tag om snöret med ringfingret när kökstimern börjar pipa och Pig Destroyers brutalaste låt drämmer igång. Tuppluren är slut, och vad som känts som två timmar har egentligen bara varit 20 minuter.

Är nu äntligen stolt ägare av en jacka (!!!), så jag kommer förmodligen att vistas utomhus mer på nätterna från och med nu.

Får se om denna natt blir lättare än den förra. Det känns som att det borde börja avta.

Klockan är tre och jag mig känner mig inte trött någonstans utom i ögonen, vilket antagligen beror på att jag glott på en datorskärm i nästan 20 timmar per dygn den senaste veckan. Tröttheten tycks sätta igång senare och senare, hoppas att jag inte behöver kämpa lika hårt inatt för att hålla mig vaken.

Jag har drömt under samtliga för- och eftermiddagstupplurar de senaste två dagarna, och känner att min kropp anpassat sig efter sovintervallen åtminstone till den grad att jag lärt mig somna inom 5 minuter.
Jämfört med många andra har jag skött mig väldigt bra trots några smärre missöden, har inte försovit mig 3 timmar som vissa utan hållit mig under entimmesgränsen.


Får hoppas att jag vid nyår kan kalla mig Uberman.

Drömde under min 10.00-tupplur. Den kändes över två timmar lång.

Nätterna är fortfarande överjävliga, men jag lyckades kämpa mig igenom förra natten utan missöden. Det var riktigt illa den här gången, gick på tre promenader och gjorde två besök i källaren för att hålla mig vaken. Stod jag still somnade jag upprätt (och vaknade genast av fallet).

Hallucinerade lite pga tröttheten, såg en kille sitta i min kontorsstol när jag kom in i rummet, men han försvann när jag kom tillräckligt nära. Blev skitskrämd av en snubbe som stod vid hörnet mellan hallen och vardagsrummet. Inbillade mig att saker rörde på sig trots att de inte gjorde det.

Väldigt intressant, faktiskt.

Vaknade ur min 14.00-tupplur ett par minuter innan väckarklockorna ringde och var först övertygad om att jag försovit mig. Jag kände mig utvilad och var övertygad om att åtminsone två timmar passerat sedan jag lade mig.
I själva verket hade 18 minuter förflutit, varunder jag drömt ännu en gång.

Det här känns riktigt bra, men jag ska inte dra några förhastade slutsatser. I början tänkte jag att det kanske hade med min tidigare oschemalagda sömn att göra, men eftersom detta nu skett två gånger i rad vet jag inte. Hoppas att min hjärna börjar ge efter.

Jag misstänker att nätterna fortfarande kommer att vara jobbiga, men eftersom jag fått avnjuta ca 30 minuter REM-sömn tidigare idag borde jag känna mig piggare och därmed klara nätterna bättre. Den här natten blir mycket spännande (det har jag sagt om varje natt de senaste tre dygnen, men...), jag hoppashoppashoppashoppas...!


Det skönaste med min förra tupplur var att jag kunde ligga kvar på madrassen de sista två minuterna och sträcka på mig, något jag inte kunnat göra på snart en vecka. Life is good.

Houston, we have REM.


Vaknade bara sekunder sedan ur 10:00-tuppluren och insåg att jag drömt! Yes!
Allt hopp är inte ute, tvärtom!

Inbillar mig dessutom att jag kände mig ovanligt pigg efter denna tupplur, men det kan förstås vara placebo.


Ah, det här behövde jag.

Vaknade som vanligt klockan 06.20 efter min tupplur. Klädde på mig och satte mig vid datorn.
Någon gång efter halv sju fick jag för mig att det av någon anledning var helt okej för mig att lägga mig på madrassen igen (hade någon logisk förklaring jag inte minns längre), så jag gjorde det.

Halv åtta kommer morsan in.

- Sover du?
- Jag vet inte.

På något outgrundligt vis hamnade jag i alla fall på madrassen någon gång strax efter halv sju och sov i en knapp timme. Har ingen aning om varför. Suck. Fattar verkligen inte.

Nåja, kan bara låtsas som att det aldrig hände och köra vidare. Det här känns bara så fruktansvärt onödigt. Minns jag rätt var jag inte speciellt trött heller, så jag undrar verkligen vad jag hade för anledning att lägga mig igen. Jag tyckte jag hade allt under kontroll, minns att jag var väldigt nöjd över att "ha klarat ännu en natt". Snacka om att snubbla på mållinjen. Helvete.

Jag måste alltså vika ihop madrassen efter varje tupplur för att hindra liknande idioti från att ske igen. Tur att en timme inte förstör allt, har trots allt varit väldigt punktlig annars och lyckats sova under tupplurarna.

Jag antar att jag ska haka på trenden och önska er alla en god jul.


God jul!


Den sista luckan är öppnad. Oh yeah.


(Har fortfarande inte gått ut. Jag gör det nu.)

Nu slog tröttheten till. Dags att gå ut! Först ett mini-inlägg bara:



I början av experimentet sov jag väldigt lite under tupplurarna, eller inte alls. Nu har jag blivit bättre på att utnyttja dem. Uppskattningsvis skulle jag säga att det tar fem minuter för mig att somna nu, jämfört med 15+ minuter i början. Nästa steg i utveckligen blir att drömma under tupplurarna, eftersom detta innebär att REM-sömn uppnåtts.
Har hittills inte drömt, men det borde komma (förhoppningsvis!) inom någon/några dagar.


När jag för första gången bäddade golvmadrassen trodde jag att en ny hatrelation inletts, men så är inte fallet. Istället för att sakna den underbara sängen och hata madrassen, har jag helt enkelt börjat älska madrassen. Madrassen ser till att jag har något mjukt att ligga på och möjliggör den knappa sömn jag faktiskt får under ett dygn. Så varför skulle jag hata den?

Faktum är att jag är lite småsur på sängen eftersom den berövat mig sex timmars vaken tid per dygn i flera år. Den är mycket större och girigare än min nya vän Madrassen. Min nya vän Madrassen kan trippelvikas och läggas undan till i ett hörn, för att spara plats. Sängjäveln är däremot full av sig själv och kräver att synas dygnet runt samtidigt som den snor en kvadratmeter av golvytan. Madrassen är en lojal följeslagare som kan följa med mig vart jag än ska. Sängen flyttar sig inte ens centimeter ens under livsfara.


Sängen vs. Madrassen (sängen är fullproppad med saker för att hindra
mig från att lägga mig på den)


Den mobila madrassen, ihopvikt och redo för avfärd!



Det här spontaninlägget blev mycket längre än jag väntat mig. Oh well, jag har lyckats döda massor av tid. Nu ska jag gå ut och göra mig av med ytterligare en halvtimme. Adieu.

Lång natt.

Ungefär tjugo i tre bestämde jag mig för att dra ut. Det snöade för fullt, och hade antagligen gjort det ett tag eftersom snötäcket var några centimeter tjockare än tidigare. Att gå runt i ett vitt och tyst Vällingby var riktigt angenämt, jag förbannade mig över att inte ha tagit med mig kameran.

Jag gick in runt tio över tre, traskade runt i byggnadens källarvåning, dödade en halvtimme framför datorn och bestämde mig slutligen för att dra ut igen. Med kamera.

Det är intressant att se hur Vällingby vaknar till liv. Klockan tre syns ingen ute, men klockan fyra börjar enstaka personer ploppa upp lite här och var, och man kan höra snöplogarnas motorer starta. Vid halv fem kommer busschaffisarna fram och människortätheten ökar.

Ungefär då gick jag in igen, eftersom den nattliga magin var över.




Det viktigaste är att jag lyckades hålla mig vaken (och sätta tupplurarna punktligt). Jag förvånades över hur trött jag var efter 06.00-tuppluren, och fick kämpa tappert ett par timmar. Vindruvorna var en lysande idé, mumsade på dem när desperationen knackade på.

Nu inväntar jag nästa natt, som kommer att vara värre. Suck.

Gårdagens lilla snedsteg verkar ha kastat mig ett dygn bakåt i schemat. Not to worry, det dygnet har passerat nu och jag är redo att fortsätta. Jag blev rejält trött efter att jag skrev mitt förra inlägg, och det gick inte över före soluppgången, så jag väntar mig mer av detsamma inatt.

Det finns två aktiviteter som ALLTID tycks hålla en vaken:
1. Promenera i vinterkylan
2. Äta

Jag har därför utarbetat en enkel, men (förhoppningsvis) effektiv plan.

Lisa väcker mig efter min 02.00-tupplur och ser till att jag går ut. Väl ute låter jag huvudet klarna och kan sedan fundera på hur jag ska spendera resten av tiden fram till klockan sex. När jag kommer hem väntar en brustablett och ett halvt kilo vindruvor (brustablett för närsalter och vitaminer, vindruvor för att ha något att sitta och mumsa på i minst en halvtimme) på mig. Efter att ha piggnat till och intagit nödvändig näring kan jag sätta igång med det jag planerat under promenaden.


Jag har hittills inte bemödat mig med att ställa in min största och brutalaste väckarklocka (se tidigare inlägg), men ska göra det inatt. Om jag, mot förmodan, inte tar mig upp efter de första alarmen kommer jag att bli fullständigt vettskrämd av det monstruösa klockskrället och inte våga försova mig mer.

Kommer aldrig mer att slarva som jag gjorde igår.

Nu ska jag besegra Uberman.

Wish me luck!

Sitter och spelar Bejeweled Blitz på facebook (Megan rekommenderade) och har gjort det de senaste två timmarna. Har inte haft några problem med att hålla mig vaken i natt, men det beror väl på morgonens lilla missöde.

Om allt går enligt planerna borde jag må som sämst vid julafton, vilket skulle reta upp morsan något oerhört. Kan inte annat än hålla tummarna.

Anyway, denna natt har varit problemfri, men jag misstänker att nästa natt inte kommer att vara det. Inte på långa vägar. O.O

Jag skriver detta inlägg till följd av ett mindre misstag. Ta det lugnt kära människor, mitt Uberman-försök är inte misslyckat, jag hoppas att detta faktiskt kan hjälpa mig ta mig igenom anpassningsperioden.

Efter en fruktansvärd natt (läs: HEMSK HEMSK HEMSK) som jag ändå lyckades ta mig igenom vaknade jag efter min 06.00-tupplur och kände mig seg. Det var ingen vanlig form av trötthet, utan jag kände mig bara väldigt... tjock (?) i huvudet. Det som sedan hände var att jag satte mig vid datorn (på kontorsstolen jag glömt ta ut ur rummet) och kände att jag borde göra någonting för att inte somna, men orkade verkligen inte. Klockan var väl runt 06.50-07.00. Kvart i åtta blev det något fel på ett datorprogram, vilket väckte mig. Till min fasa upptäckte jag att jag somnat, till min lättnad att det bara handlade om 45-50 minuter.

45-50 minuters oschemalagd sömn är visserligen ett nederlag, men det innebär inte att jag måste börja om (tre timmar gör det, däremot) och gav mig en välbehövlig läxa:
Nej, Emil, man kan inte påstå sig kunna klara Uberman efter att ha kört det i två dagar. Det finns en anledning till att alla misslyckas, DET ÄR INTE LÄTT.

Vad har jag lärt mig?
1. Ut med den alltför bekväma kontorsstolen
2. Om jag känner mig trött och håglös efter en tupplur, GÅ UT MED DETSAMMA.
3. Aktivitetslistan är inte till någon hjälp när ens hjärna hatar en.
4. Ställ dig inte inför några val när du är trött; det kommer sluta med att du inte väljer någonting alls.

Jag är glad över att jag inte haft några problem med att stiga upp efter tupplurarna (det kommer förstås att bli tuffare efter hand), det hade varit betydligt svårare att åtgärda. Jag blev emellertid så förbannad över mitt lilla missöde att jag inte lär upprepa det, och har bestämt mig för att GÅ UT direkt efter varje tupplur. När den friska luften väckt mig till liv kan jag tänka ut vad som ska göras utan att en partisk hjärna sätter emot.

Av min research att döma borde inte detta förlänga anpassningsperioden med mer än en halv dag, eftersom det hände så tidigt i anpassningen och endast handlade om 45-50 minuter. Om det händer igen är jag dock körd (big time). Nu ser jag fram emot att äga nästa natt. Och nästa. Om det visar sig att jag trots min motivation misslyckas vet jag inte om jag kan överleva förödmjukelsen.
Suck, har varit så övertygad om att aktivitetslapparna skulle fungera som nån sorts garanti att jag inte tänkt mer på det. Har bara fokuserat på att lyckas stiga upp, eftersom det är det vanligaste problemet med Uberman.


Jag uppmanar förresten nattugglor att ringa mig vid brist på saker att göra, nätterna är jobbiga och väldigt tråkiga.


Nu är jag riktigt sur på mig själv och mitt tidigare självgoda inlägg. Jag brukar lyckas med saker när jag har ilska som motivator.