Dröm
Dröm, 27/12-2009, 22.00-22.20
Emil Sternegård och en viss herr A.L. har lite mer makt än övriga elever i gymnasiet, eftersom de av ett högre väsen tilldelats möjligheten att styra var sin lärare med hjälp av var sin Playstation 2-handkontroll hängande i var sitt snöre från var sin gul heliumballong. Emil och A.L. talar sällan öppen om detta, men bara genom den kortaste av ögonkontakt med varandra blir samförståndet dem emellan otvivelaktigt.
Emil vet inte riktigt vilket gymnasium han går i, eftersom det till utseendet (med spiraltrappan som främsta kännetecken) påminner allra mest om Blackebergs Gymnasium och till studenterna mest om Sverigefinska Skolan i Stockholm. Lärarkåren är av blandad karaktär; både CES och HÖH* kan dagligen ses ströva under samma tak i samma stund.
* Döljer helst namnen, de insatta vet ändå vilka som avses
Det som slår Emil som mest förundransvärt är lärarnas till synes likgiltiga inställning till dennes konstant medhavda ballong och handkontroll; kanske föreligger en allmän vetskap om objektens egentliga funktion och en respektfull avhållsamhet från att yttra denna (kanske av rädsla för att själv bli utvald till offer?)? Har han hela lärarkåren under ett järngrepp? Emil tycker sig kunna skönja mer än en välvillig hälsning vid bemötandet av deras blickar, en undergiven försäkran om att "vi har inget sett, vi vet inget, vi säger inget, bara du benådar våra själar". Kanske existerar denna spänning som en labil fredsbalans, kanske är det ren inbillning. I vilket fall som helst uttrycker inte lärarna några åsikter om Emils leksaker, vilket väcker misstankar hos honom.
Läraren som oupphörligt styrs av Emils svarta voodookonster heter Anne och är utvald av oklar anledning. Oräkneliga gånger har han försökt rationalisera sig till vad denna arma själ kan ha gjort för att förtjäna ett sådant oblitt öde, men har ännu inte funnit någon rimlig anledning. Ibland får man helt enkelt lita på de högre makternas omdöme - Emil är trots allt bara ett sändebud och kan inte förväntas få någon information överhuvudtaget.
Trots det finns information Emil ogärna går utan, nämligen vad Anne har förtjänat att utsättas för. Eftersom han inbillar sig att detta frihetsberövande har något ädelt ändamål känns det fel att han bara kan låta Anne irra omkring planlöst, då detta omöjligen kan fylla något syfte. Det finns emellertid inte mycket annat han kan göra, eftersom handkontrollen är rent ut sagt usel för sin uppgift:
De analoga styrspakarna har handkontrollen som riktningsreferens, vilket innebär att "framåt" för Anne är riktat olika beroende på hur handkontrollen är vriden. Det är svårt att styra Anne rätt när man har ryggen till och måste hålla i huvudet att vänster blir höger och vice versa. Det händer alltför ofta att Emil råkat styra Anne rakt in i en vägg, ett bord eller en annan lärare.
Dessutom tycker han att knapparna på kontrollen borde kunna användas för diverse kommandon, men att försöka tolka triangel, cirkel, kryss och fyrkant känns vansinnigt och Emil muttrar att den högre makten åtminstone borde ha försett honom med en bruksanvisning.
Ju mer Emil tänker på det, desto mer växer frustrationen. Vad i all världen är det för en manipulationsmanick han tilldelats egentligen? En gul heliumballong med en fritt hängande handkontroll till en andra generationens spelkonsol? Varför inte en elektrodhjälm med potentialen att helt överta offrets psyke? Eller åtminstone en möjlighet att få agera inre monolog för personen och uppmana denna till handlingar av olika slag.
MEN HUR VAR DET TÄNKT ATT HAN SKULLE STYRA EN LÄRARE MED HJÄLP AV EN BALLONG OCH TVÅ ANALOGA STYRSPAKAR?
Just när Emil är som djupast insjunken i sina tankar råkar han släppa handkontrollen, som börjar sväva iväg från spiraltrappan med heliumballongen. Han grips av gränslös fasa, lutar sig så långt han kan över trappräcket och försöker desperat nå eländet, men misslyckas. Ballongen färdas uppåt, och Emil spurtar kvickt upp en våning. Snöret som handkontrollen hänger i gungar rytmiskt fram och tillbaka, och Emil försöker tajma rätt för att nå det i rätt ögonblick.
Det är nu eller aldrig, tänker han. Om ballongen flyger iväg försvinner även respekten som innehavandet av en manipulator för med sig. Om ballongen flyger iväg kan lärarna göra vad de vill med honom. De har inte längre något att vara rädda för.
Emil sträcker sig till sitt allra yttersta och får precis tag om snöret med ringfingret när kökstimern börjar pipa och Pig Destroyers brutalaste låt drämmer igång. Tuppluren är slut, och vad som känts som två timmar har egentligen bara varit 20 minuter.
Emil Sternegård och en viss herr A.L. har lite mer makt än övriga elever i gymnasiet, eftersom de av ett högre väsen tilldelats möjligheten att styra var sin lärare med hjälp av var sin Playstation 2-handkontroll hängande i var sitt snöre från var sin gul heliumballong. Emil och A.L. talar sällan öppen om detta, men bara genom den kortaste av ögonkontakt med varandra blir samförståndet dem emellan otvivelaktigt.
Emil vet inte riktigt vilket gymnasium han går i, eftersom det till utseendet (med spiraltrappan som främsta kännetecken) påminner allra mest om Blackebergs Gymnasium och till studenterna mest om Sverigefinska Skolan i Stockholm. Lärarkåren är av blandad karaktär; både CES och HÖH* kan dagligen ses ströva under samma tak i samma stund.
* Döljer helst namnen, de insatta vet ändå vilka som avses
Det som slår Emil som mest förundransvärt är lärarnas till synes likgiltiga inställning till dennes konstant medhavda ballong och handkontroll; kanske föreligger en allmän vetskap om objektens egentliga funktion och en respektfull avhållsamhet från att yttra denna (kanske av rädsla för att själv bli utvald till offer?)? Har han hela lärarkåren under ett järngrepp? Emil tycker sig kunna skönja mer än en välvillig hälsning vid bemötandet av deras blickar, en undergiven försäkran om att "vi har inget sett, vi vet inget, vi säger inget, bara du benådar våra själar". Kanske existerar denna spänning som en labil fredsbalans, kanske är det ren inbillning. I vilket fall som helst uttrycker inte lärarna några åsikter om Emils leksaker, vilket väcker misstankar hos honom.
Läraren som oupphörligt styrs av Emils svarta voodookonster heter Anne och är utvald av oklar anledning. Oräkneliga gånger har han försökt rationalisera sig till vad denna arma själ kan ha gjort för att förtjäna ett sådant oblitt öde, men har ännu inte funnit någon rimlig anledning. Ibland får man helt enkelt lita på de högre makternas omdöme - Emil är trots allt bara ett sändebud och kan inte förväntas få någon information överhuvudtaget.
Trots det finns information Emil ogärna går utan, nämligen vad Anne har förtjänat att utsättas för. Eftersom han inbillar sig att detta frihetsberövande har något ädelt ändamål känns det fel att han bara kan låta Anne irra omkring planlöst, då detta omöjligen kan fylla något syfte. Det finns emellertid inte mycket annat han kan göra, eftersom handkontrollen är rent ut sagt usel för sin uppgift:
De analoga styrspakarna har handkontrollen som riktningsreferens, vilket innebär att "framåt" för Anne är riktat olika beroende på hur handkontrollen är vriden. Det är svårt att styra Anne rätt när man har ryggen till och måste hålla i huvudet att vänster blir höger och vice versa. Det händer alltför ofta att Emil råkat styra Anne rakt in i en vägg, ett bord eller en annan lärare.
Dessutom tycker han att knapparna på kontrollen borde kunna användas för diverse kommandon, men att försöka tolka triangel, cirkel, kryss och fyrkant känns vansinnigt och Emil muttrar att den högre makten åtminstone borde ha försett honom med en bruksanvisning.
Ju mer Emil tänker på det, desto mer växer frustrationen. Vad i all världen är det för en manipulationsmanick han tilldelats egentligen? En gul heliumballong med en fritt hängande handkontroll till en andra generationens spelkonsol? Varför inte en elektrodhjälm med potentialen att helt överta offrets psyke? Eller åtminstone en möjlighet att få agera inre monolog för personen och uppmana denna till handlingar av olika slag.
MEN HUR VAR DET TÄNKT ATT HAN SKULLE STYRA EN LÄRARE MED HJÄLP AV EN BALLONG OCH TVÅ ANALOGA STYRSPAKAR?
Just när Emil är som djupast insjunken i sina tankar råkar han släppa handkontrollen, som börjar sväva iväg från spiraltrappan med heliumballongen. Han grips av gränslös fasa, lutar sig så långt han kan över trappräcket och försöker desperat nå eländet, men misslyckas. Ballongen färdas uppåt, och Emil spurtar kvickt upp en våning. Snöret som handkontrollen hänger i gungar rytmiskt fram och tillbaka, och Emil försöker tajma rätt för att nå det i rätt ögonblick.
Det är nu eller aldrig, tänker han. Om ballongen flyger iväg försvinner även respekten som innehavandet av en manipulator för med sig. Om ballongen flyger iväg kan lärarna göra vad de vill med honom. De har inte längre något att vara rädda för.
Emil sträcker sig till sitt allra yttersta och får precis tag om snöret med ringfingret när kökstimern börjar pipa och Pig Destroyers brutalaste låt drämmer igång. Tuppluren är slut, och vad som känts som två timmar har egentligen bara varit 20 minuter.
Kommentarer
Postat av: Helmut
Haha, sjukaste drömmen.
Du har lyckats fylla seedboxen btw. Gj.
Postat av: Dundermannen
Oj, sorry, leechtävling på g i en tracker, glömde radera en fet fil.
Trackback
