dundermannen

Lång natt.

Ungefär tjugo i tre bestämde jag mig för att dra ut. Det snöade för fullt, och hade antagligen gjort det ett tag eftersom snötäcket var några centimeter tjockare än tidigare. Att gå runt i ett vitt och tyst Vällingby var riktigt angenämt, jag förbannade mig över att inte ha tagit med mig kameran.

Jag gick in runt tio över tre, traskade runt i byggnadens källarvåning, dödade en halvtimme framför datorn och bestämde mig slutligen för att dra ut igen. Med kamera.

Det är intressant att se hur Vällingby vaknar till liv. Klockan tre syns ingen ute, men klockan fyra börjar enstaka personer ploppa upp lite här och var, och man kan höra snöplogarnas motorer starta. Vid halv fem kommer busschaffisarna fram och människortätheten ökar.

Ungefär då gick jag in igen, eftersom den nattliga magin var över.




Det viktigaste är att jag lyckades hålla mig vaken (och sätta tupplurarna punktligt). Jag förvånades över hur trött jag var efter 06.00-tuppluren, och fick kämpa tappert ett par timmar. Vindruvorna var en lysande idé, mumsade på dem när desperationen knackade på.

Nu inväntar jag nästa natt, som kommer att vara värre. Suck.